Jag har inte ätit som jag ska på två dagar, igår åt jag frukost....jag kunde inte svälja maten. Det tog en timme att äta två mackor och en kopp kaffe. Jag drack lite kaffe. Natten var hemskt, jag frös fast det är varmt i lägenhet, jag vet att det är ångest som ville komma på besök, jag försökt hantera det så gått jag kunde och därför natten blev utan sömn, ensam, ledsen och besviken. Men det kanske blir bra??? Just nu ser jag ingen anledning att leva, eller jo min dotter, hon är enda som håller mig vid liv, tankar om henne och min kärlek till henne!

Jag fall utan fallskärm, jag studsade i marken hårt....mitt hjärta gråter, mitt själv skriker.....har jag förtjänat det? Hur länge blir det så här? Hur länge ska jag vara utan min älskade kvinna? Hur länge ska jag bo själv? Det kommer att bli svårt att träffa henne och veta att jag måste återvända till min lägenhet, ensam....FUCK

Många frågor jag inte har svar på

Du är allt jag nånsin önskatDu är allt jag nånsin drömtDu är den som får mig minnasAlla drömmar jag har glömtOch du är den som får mig hoppasDu är den som får mig leAll min kärlek får du bäraHela livet vill jag geFör du är där när ingen ser migDu är där när stormen yrDu är där när natten skrämmerOch du är där när dagen gryrJag vill alltid ha dig näraNär som åren läggs till årOch vad livet vill oss läraÄr att framtiden är vårNär som klockorna har stannatOch tiden tycks stå stillOch man inte vågar sägaDet man längst i hjärtat villDå ska vi ta varandras händerDå ska vi minnas denna dagOch förstå vad som än händerÄr det alltid du och jagFör du är allt jag nånsin önskatDu är allt jag nånsin drömtDu är den som får mig minnasAlla drömmar jag har glömtOch du är den som får mig hoppasDu är den som får mig leAll min kärlek får du bäraAll min längtan vill jag geJa, all min kärlek får du bäraHela livet vill jag ge

To be, or not to be: that is the question:Whether 'tis nobler in the mind to sufferThe slings and arrows of outrageous fortune,Or to take arms against a sea of troubles,And by opposing end them? To die: to sleep;No more; and by a sleep to say we endThe heart-ache and the thousand natural shocksThat flesh is heir to, 'tis a consummationDevoutly to be wish'd. To die, to sleep;To sleep: perchance to dream: ay, there's the rub;For in that sleep of death what dreams may comeWhen we have shuffled off this mortal coil,Must give us pause: there's the respectThat makes calamity of so long life;For who would bear the whips and scorns of time,The oppressor's wrong, the proud man's contumely,The pangs of despised love, the law's delay,The insolence of office and the spurnsThat patient merit of the unworthy takes,When he himself might his quietus makeWith a bare bodkin? who would fardels bear,To grunt and sweat under a weary life,But that the dread of something after death,The undiscover'd country from whose bournNo traveller returns, puzzles the willAnd makes us rather bear those ills we haveThan fly to others that we know not of?Thus conscience does make cowards of us all;And thus the native hue of resolutionIs sicklied o'er with the pale cast of thought,And enterprises of great pith and momentWith this regard their currents turn awry,And lose the name of action. - Soft you now!The fair Ophelia! Nymph, in thy orisonsBe all my sins remember'd.